Dagens Nyheter – 2 mars 1865, sida 1

ostörd njuta af sitt angenäma sällskap. Fartyget var nu vid Trollhättan. Flera passagerare kommo upp på däck. Bland dessa var det tvenne herrar, som genast infunno sig hos den unga enkan, så att knallen var nödsakad att draga sig, tillbaka. De båda herrarne tycktes vara temligen nära bekanta med den vackra enkan; ty de slogo sig helt ogeneradt neder vid hennes sida och började ett förtroligt samtal. Öch nu, medan de sålunda sitta der och samspråka, vilja vi ge en liten närmare beskrifning på de tre personernas utseende och lefnadsställning inom sambhällslifyct. Fru Löfving, såsom enkan hette, var en ung förtjusande qvinna till hela sitt väsende. Hon var enka efter en sidenkramhandlare på Westerlånggatan, som efterlemnat en betydlig förmögenhet, uppgående till minst tyåbundratusen rdr, dem hon hade att dela med blott ett enda barn, en liten treårig dotter. Af denna orsak var fru Löfving mycket firad inom borgarkretsarne i Stockholm, der hon lyste som en stjerna af första ordningen. Många giftaslystna ungkarlar voro djupt betagna i hennes skönhet och penningar, bvarföre hon hade ett riktigt öfverflöd på ömma tillbedjare. Men fru Löfving var icke lätt att fånga i kärlekens garn. Hon skämtade med alla och utdelade flitigt korg på korg. Följden blef den vanliga. Friarskaran drog sig små, ningom tillbaka. Snart hade hon icke mer EF två personer, som fortforo i sin dyrkan deh,