Dagens Nyheter – 1 mars 1865, sida 2

Den unge mannen skyndade att efterkomma hans önskan och böjande sig intill den anklagade hviskade han: — Är ni nöja med mig? Vaubaron fattade den ena af advokatens händer och oaktadt dennes motstånd tryckte han den flera gånger till sina läppar. — Välsignelse öfver er! stammade han. Ni har gjort ett underverk . .. Ni har spridt ljus 1 det mörker som omgaf mig ... Ni. återskänker mitt barn dess far . ..jag är räddad . . . räddad af er! Vi ha tyvärr änou icke hunnit så långt! tänkte advokaten, men han svarade ingenting. Den allmänna åklagaren började nu sitt tal. Öfvertygad som han var om Vaubarons brottslighet gjorde han öfvermenskliga ansträngningar för att återföra saken på den punkt den förut stod, och hindra dena som han an: såg vara en stor missdådare, att undgå den : menskliga rättvisans straff. Mekanistens advokat hade lyckats genom att vädja till känslorna genom att tala till hjertat, den allmänna åklagaren förstod att han endast kunde återvinna den förlorade terrängen genom att tillgripa den kalla logikens hjelpkällor genom att värda sig till sina åhörares förstånd. Han hade rätt. Knappt hade han tagit till ordet förrän en hastig reaktion inträffade, en reaktion som sade entusiasmen och qvifde sinnesrörelsen. Den allmänna åklagaren uttalade högt : sin beundran öfver den unge advokatens ovan; liga talang, men han beklagade på samma : gång djupt det farliga och olycksbringande l