Dagens Nyheter – 1 mars 1865, sida 2

I stus som i detta ögonblick både hör och ser oss till vittne derpå! . . . Jean Vaubaron är fri från hvarje brott, jag bedyrar det! ... Jag ansvarnr för hans heder som för min egen, och jag fordrar af er icke endast hans lif och nans frihet utan också hans upprättelse. Den unge advokaten tystnade. Stora tårar, om hvilka han sjelf ej hade någon vetskap, rullade utför hans kinder. Jean Vaubaron snyftade högt och han höll sitt ansigte gömdt i sina händer. Ahörarnes sinnesrörelse var obeskriflig. Qvinnorna, hvilka som vi redan sagt, voro talrikast representerade i samlingen, gräto som under uppförandet af en melodram och jurymännån delade den allmänna hänförelsen och bortvände hufvudena för att aftorka ett par flyktiga tårar. I detta ögonblick var mekanistens sak vunnen, den anklagades oskuld syntes obestridlig, och om jurymännen nu inträdt i öfverläggningssalen hade de utan tvifvel uttalat ett icke skyldig. Men opinionen skulle olyckligtvis ännu en gång förändras. Det var nu den allmänna åklagarens tur : att åter yttra sig och han reste sig högtid: ligt från sin plats. Men innan han hann för åndra gången : taga till ordet höjde Vaubaron, beherrskande, : så godt han kunde sin sinnesrörelse, och hårdt tryckande handen mot sitt hjerta för att däm; pa dess slag, sitt sänkta hufvud och vändande . sitt af tårar fuktiga ansigte mot sin försva; rare gjorde han denne ett tecken att närma 318.