Dagens Nyheter – 1 mars 1865, sida 1

samma mån den unge advokaten talad med en värma, en glöd, en enthusiasm som vi ej kunna skildra, kände Jean Vaubaron vältras från sitt bröst den gräsliga tyngd som hvilat derpå, Han hade sedan så läng tid endast hört ord uppfyllda af förakt och anklagelser ... nu ljöd i hans öra en vänlig röst och denna röst proklamerade med embetsmannens myndighet hans oskuld, den frodrade för honom ej endast öfverseende, utan allmän aktning och vördnad. Fördjupad i sin stumma hänryckning, fäste Vaubaron sina ögon, hvarken på rättens ledamöter, jurymännen eller åhörarne, men han trodde sig vara öfvertygad om, att de blickar som nu riktades på honom ej längre hade samma hatfulla, hotande uttryck som under början af förhöret. Han misstog sig ej. Den unge advokatens glödande ord hade verkligen åvägabragt ett underverk, de hade rubbat den allmänna öfvertygelsen, och uppmjukat den stora mängdens hjertan. — Om jag lyckats nå det mål jag föresatt mig, fortfor försvararen, om jag kunnat bevisa icke blott att Jean Vaubarons brottslighet ej är säker, utan också att hans oskuld är möjlig, trolig, då är mitt värf fullbordadt och min sak vunnen, ty jag är öfvertygad om, att ingen af er, mine herrar, sedan tviflet en gång vaknat inom er, skall vilja göra sig till medbrottsling i den gräsligaste lagliga orättvisa. K — Och nu återstod det mig endast Å säga er huru grymt denne man, denne oskyl-,