Dagens Nyheter – 28 februari 1865, sida 3

Vaubaron sänkte hufvudet. Han visste, tyvärr, hvilket svar Laridon skulle afgifva. Vittnena inkallades nu. De voro få. Först förekallades Laridon. Han var darrande och upprörd, ty utom den stora och rättmätiga fruktan han hyste för hvarje närmare beröring med den menskliga rättvisan, hade äfven, som vi veta, samvetet för första gången höjt sin röst inom honom. Men det oaktadt vidblef han med orubblig fasthet sitt första vittnesmål. Efter Laridon förhördes den exekutionsbetjent till hvilken Vaubaron såsom betalning lemnat de bankonoter han erhållit af Rodille. Sedan kommo några mindre vigtiga vittnesmål af baron de Virivilles tjenare, hvilka, då de på morgonen inkommit i baronens rum fått se det dubbla mord som under nattens lopp föröfvats der. Derefter hördes äfven poliskommissarien och de två sergeanterna som arresterade Vaubaron, och slutligen förekallades juveleraren af hvilken baron de Viriville några år förut köpt den på mekanistens arbetsbord funna diamanten. Våra läsare känna redan förut till alla vittnesmålen, de voro förkrossande för den anklagade, och jurymännen sade liksom allmänheten, att en mördares brottslighet aldrig varit fullkomligare och ojäfaktigare bevisad. Så snart förhöret med vittnena var slut lemnade presidenten ordet åt den allmänna åklagaren, som ännu en gång genomgick anklagelseakten, smyckande den med kommen