och aldrig har ett ogenomträngligare, oupplösligare nät af fakta och bevis fastare insnärjt en brottsling. Ingenting var glömdt. Först skildrade den lagliga akten Jean Vaubarons förflutna lif i allt oförvitligt och fläckfritt. Den omtalade huru mekanikern för att realisera drömmar, för att helga hela sin tid åt dåraktiga utopier, egnat sig åt ett arbete som ingenting inbragt, och huru han derigenom i sitt hushåll infört först brist, sedan elände. Den redogjorde också för huru Vaubarons. frihet varit hotad, huru hans fordringsegare å honom uttagit utslag, och huru de beslutat inspärra honom i bysättningshäktet om han ej till en viss dag betalade sina utelöpande reverser. Det var utan tvifvel då, fortfor anklagelseakten, som första tanken på det dubbla brottet vaknade hos den svårt ansatte gildenären. Granne till en gubbe som var egare af flera millioner sade han troligen till sig sjelf: — Nog med arbete, försakelser och elände! ... Också jag vill bi rik... Jag skall döda denne gubbe och i hans blod hopsamla en förmögenhet. Och redan den följande natten begaf sig Vaubaron, försedd med en gvafstickel, på hvars handtag hans initialer voro inristade — alldeles som om försynen velat att det till mordgerningen bestämda vapnet skulle vända sig mot mördaren sjelf — redan den följande natten nedsteg Vaubaron med tillbjelp af en repstege som han fästat vid sin balkong, på