Dagens Nyheter – 27 februari 1865, sida 3

Det var till och med att förmoda det man cj skulle hinna afkunna domen förrän sent på aftonen. Med armbågarne hvilande på sina knän och ansigtet gömdt i sina händer, väntade Jean Vaubaron med resignation hvad som förestod honom. Det lätta vidrörandet af en hand som lades mot hans axel kom honom att spritta till. Han höjde sitt hufvud och någonting liknande glädje återspeglade sig på hans bleka och förtärda ansigte. Framför honom stod den unge advokaten, på hvars uttrycksfulla anlete syntes tydliga spår af den föregående nattens sömnlöshet och ångest. Han log vänligt emot Vaubaron och till gensdarmens stora förvåning räckte han honom hjertligt sin hand. Vaubaron fattade den ädla, hjelpsamma handen och i ett utbrott af ömhet och tacksamhet betäckte han den med kyssar. — Jag är den här herrns advokat och önskar tala med honom, --sade mekanistens försvarare vändande sig till en af gensdarmerna. — Var god och maka åt er, så att jag kan taga plats bredvid honom. Genedarmen gjorde genast den militäriska helsningen såsom tecken till lydnad och vördnad och makade sig derefter så långt ned på bänken att han mellan fången och sig lemnade rum för advokaten. Den unge mannen satte sig, och böjande sig intill mekanisten började han samtala med honom med så låg röst att endast denne kunde uppfånga hans ord. (Forts.)