Dagens Nyheter – 27 februari 1865, sida 2

lifvad af förtröstan och hopp. Jag förstår at Gud ej helt och hållet öfvergifver mig! Han reste sig upp vid ljudet af fingelsedörren som gnisslade på sina gångjern. En fångknoekt och en polissergeant inträdde. Polissergeanten tillsade honom att hålla sig tillreds och fångknekten framsatte på det lilla hvita träbordet den åt fången bestämda måltiden. — Tag ut det der, sade Vaubaron. —Vill ni inte ha någon mat? — Nej. — Hvarför? — Jag är inte hungrig. — Ja-så, låter det så . Jo jo, jag känner till den der visan! mumlade fångknekten. Alla fångar som för första gången skola träda inför assisrätten sjunga den, och det är på det hela taget helt naturligt . . . Sinnesrörelsen qväfver hungern, det kan man väl begripa... och i sin oro inbilla de sig att de ej kunna få ned någonting ... Men se, jag som känner till saken i grunden, jag säger alltid åt dem jag: mod kamrater, det klokaste ni kunneno göra är att äta om det också bjuder emot !... Lyda de mig, må de väl deraf, göra de det icke, fu Ao snart se hvem som hade rätt, jag eller de . . Det är ej möjligt att med kraft och värdighet uthärda förnöret om det skriker i magen . . . Nu ger jag äfven er det rådet: ät om ni också icke har aptit . I dag eger ni alla era krafter, ty det kommer allt att gå hett till för er. — Jag tackar er för ert vänliga rå