Dagens Nyheter – 27 februari 1865, sida 2

jag oskyldig! . . . Bödelns bila skall kanske afhugga mitt hufvud . . . och ändå är jag oskyldig! . . . Mitt minne skall qvarlefva som en förbannelse . . . mitt fläckade namn skall inskrifvas i brottets annaler . . . och ändå är jag oskyldig! . .. Min lilla flicka, min tillbedda Blanche, skall stå ensam qvari verlden . . . hon skall lära sig att förakta sin far som är en mördare . . . och ändå är jag oskyldig! . . . Min Gud! min Gud! . .. Allsmäktige fader, rättvise försyn, hbaf medlidande med mig! .... beskydda mig! . .. rädda mig! Under det Jean Vaubaron uttalade dessa ord greps han af en häftig frossa och hans kropp skälfde som ett asplöf. — Men jag kan ej på detta sätt träda inför dem som skall döma mig, sade han ångestfullt. Man skulle endast tro att det är samvetsförebråelserna som så helt och hållet tillintetgöra mig . . . man skulle tro att jag vore rädd! Åh, jag måste för hvarje pris beherrska min sinnesrörelse . . jag måste lägga band på mig . . jag måste synas lugn, det är nödvändigt! Jean Vaubaron reste sig från sin bädd och fallande på knä bredvid den, uppsände han till himlen den mest brinnande bön som någonsin i ett afgörande ögonblick, banat sig väg ur ett blödande hjerta. Knappt hade han slutat sin bön förrän darrringen som skakade hans lemmar upphörde liksom genom ett trollslag, och ettrelativt lugn intog den häftiga sinnesrörelsens plats. Åh, detta är ett godt tecken! sade han,