Dagens Nyheter – 27 februari 1865, sida 2

passerat genom den af otålighet skälfvande massan, skulle ha fått se medeltidens ohyggliga scener uppföras på det moderna Paris gator. Lifvad af en i hvarje menniskobröst boende rättskänsla, skulle hopen ganska säkert i sin längtan efter att veta den brottslige straffad, ha sönderslitit både mekanisten och gensdarmerna. Och midt i de talrika grupperna hörde man än här än der en medelålders man, iklädd en handtverkares anspråkslösa drägt och med tjocka, gråa polisonger, rösta högre än alla andra för schavotten Öfverallt genomskar han hoparna, uppretande sinnena med sina förbannnelser öfver mördaren, sina rop efter rättvisa, sina skrik på hämnd. Denne man var Rodille. s Vi ha redan förut sagt att Jean Vaubaron njöt några timmars sömn, såsom en soldat hvilken sofver aftonen före en batalj hvari han kanske skall tillsätta lifvet. Uppvaknandets ögonblick var fruktansvärdt. Morgonen hade randats. En svag, dagstråle inträngde mellan den lilla gluggen i VYanubarons cell. — Mod! mumlade mekanisten för sig sjolf. Om några timmar är allt afgjordt . .. antingen är jag fri eller dömd till döden. — Dömd till döden! upprepade han. Och ändå är jag oskyldig! . . . Jag skall kanske midt under folkets af hat uppfyllda skrik nödgas uppstiga på scbavotten . . och ändå är