Jean Vaubaron var för honom endast en främling, men denne främling, denne martyr för ett olycksaligt öde, ingaf honom så mycken sympati att intet offer skulle ha förekommit honom för stort om han haft den vissheten att han dermed kunnat rädda oskulden. Men denna visshet fattades honom tyvärr, och han kände sig gripen af en förtviflan, en ångest och en nedslagenhet som ökades i samma mån timmarne framskredo. Slutligen grydde dagen. Morgonrodnadens första strålar fördunklade den på skrifbordet stående lampans ljus. — Mod! mumlade den unge mannen vid åsynen af den rodnande himlen. Den vigtiga dagen har nu randats! ... Om några timmar är jag antingen det iärofulla verktyget för en lysande upprättelse eller ock har mitt ord ej haft nog kraft att förhindra fullbordandet af den mest skriande af alla orättvisor! Den unge mannen mätte i detta ögonblick speglen framför hvilken han stod och som återgaf hans bild. Han ryste öfver den blekhet som betäckte hans ansigte och han ansåg den såsom ett dåligt förebud. — Jag ser ut som en besegrad! sade han till sig sjelf. Ack, hvarför ryggade jag ej tillbaka då det ännu var tid, inför denna oerhörda börda, hvars tyngd nu förkrossar mig . .. En skickligare jurist, en utmärktare talare än jag, hade måhända kunnat rädda Vaubaron! . .. Ack, hvem säger mig väl om ej jag i mitt öfvermod att åtaga mig ett värf för stort för mina svaga krafter, äfven drager honom med mig i mitt fall! (Forfg.J)