Förlorade stjernor. När vi under vackra, klara nätter, betraktande firmamentets under, vända våra ögon till de oräkneliga, öfver o3s lysande verldarne deruppe, varseblifva vi ofta med förvåning huru någon stjerna tyckes skilja sig ifrån sin plats och skjuta fram utefter himlahvalfvets omätliga rymd. Fenomenet kommer och går så hastigt, att vi knappt hinna att betrakta det, utan endast låta ett ack! af beundran ila öfver våra läppar. Var det verkligen en stjerna, som vi sågo falla? Var det en lysande materia, som, görande sig loss ifrån en verld, förlorar sig i den oändliga rymden, kanske förande budskap ifrån den ena stjernan till den andra? Vi veta det ej — veta ej om stjernorna kunna lemna sina banor, i hvilka de kretsa omkring enligt föreskrifna lagar, och äfven de män, hvilka gjort den stjernprydda himlen till föremål för sina forskningar, kunna ej lemna någon bestämd upplysning derom, ehuru några af dem uppställt hypotesen, att en stjerna ibland försvinner från firmamentet — slocknar — dör — för att ej visa sig mer. Skulle de hafva rätt? Skulle skaldens ord, att ingenting på jorden är evigt och varaktigt annat än sjelfva ovaraktigheten och vexlingen, äfven utsträcka sig till stjernorna, som vi bruka kalla de eviga? Skulle äfven de, dessa rena, lysande himlakroppar, vara underkastade förgängelsen liksom stjernorna i vårt lif? Med stjernor besådd är vår tillvaros himmel, när vi för första gången helsa verldens ljus. O, att så många af dem måste förblekna och sjunka, uppslukade af tidens och ödets oemotståndligt framrullande ström! RN