för mig lika klar som solens ljus . . Mon skall jag kunna meddela min öfvertygelse, min orubbliga visshet åt dem som skola uttaia hans dom? . .. Huru skall jag kunna bevisa dem att de i dag för att döma rättvist, skola tvinga sitt förnuft till tystnad? ... Huru skall jag kunna förmå dem att inse det materiella facta kunna förvilla, att det påtagliga, det ögonskenliga är en lögn, att det är mig, mig ensam som de skola tro! Han sade allt detta till sig sjelf under det han med snabba och osäkra steg promenerade af och an i sitt kabinett. Han försökte att förbereda sitt tal till morgondagen, men för första gången sedan han bar advokaternas toga, hvilken han snart skulle skänka så mycken glans, ville ordet ej klart tolka hans tankar, meningar förekommo honom skrufvade och kalla, han tyckte att det fattades dem den kraft, den glöd som var nödvändig för att uttrycka de känslor och den öfvertyg gelse, som bodde inom honom. Slutligen nödgades han alldeles afstå från detta arbete som ej skänkte honom det resultat han fordrade. — Åh, inspirationen skall nog bistå mig i det afgörande ögonblicket! sade han. Det är ej till mina åhörares hufvud jag vill vädja, det är till deras hjerta, deras själ! . . . Logiken måste afstå platsen åt känslan! . . Den glödande improvisationen skall förr skänka mig framgång och seger, än det kalla, lugnt beräknade, på förhand utarbetade talet. Det var under dylika strider, och i en dylik ångest som den unge advokaten tillbragte Återstoden af natten. N