Dagens Nyheter – 25 februari 1865, sida 2

Jean Vaubaron lät åter sitt hufvud nedsjunka mot sitt flämtande bröst, och förande handen genom sitt tunna gråsprängda hår, började han häftigt snyfta under det heta tårar sköljde öfver hans ansigte. Det sägs att tårar lindra, att de skänka ett af förtviflan uppfyldt hjerta kraft och mod. Den unge advokaten vördade andäktigt mekanistens tystnad och han uppsände till Gud en tyst bön för sin klient. o Efter några minuters förlopp gjorde Vaubaron på sig en våldsam ansträngning. Han aftorkade sina ögon och vändande sina fuktiga blickar till advokaten sade han till honom med ett uttryck af den mest obegränsade tacksamhet under det han med glödande värma tryckte hans händer: — Jag tackar er, min herre, jag tackar er af hela min själ! ... Ni har påmint mig om min pligt, den jag fegt nog försökte att glömma. Jag vill ej längre dö, jag behöfver lefva för min dotter . ;. Jag vill utan en klagan, utan ett knot, uthärda alla de lidanden, alla de qval framtiden bestämt åt mig! . Jag skall hemta mod i tanken på det mål jag måste ernå, och, hvarvid hela mitt lif hädanefter är fästadt! . . . Det är ni, min ädle försvarare, som i era händer har mitt hf ... O, låt dem ej döma mig! ... I himlens namn, min herre, i mitt öfvergifna barns namn, rädda mig! . . . rädda mig! Mekanistens sinnesrörelse ökades ännu mera. — Rädda mig! upprepade han, betäckande med tårar och kyssar sin advokats händer. I den lefvande Gudens namn, rädda mig!