Dagens Nyheter – 25 februari 1865, sida 2

En dof qvidan trängde öfver Jean Vaubarons läppar och han sönderslet med sina naglar sitt bröst. — Jag vet allt detta! stammade han. Jag vet det tyvärr endast alltför väl. Ack, ser ni då inte, har ni då inte förstått att den ständiga, gräsliga tanka som plågar mig, som förstör mig; som dödar mig, är tanken på mitt försvunna och lefvande barn, på min lilla ficka, min Blanche, som utan hem irrar omkring i detta afskyvärda Paris, som från engeln med det rena hjertat kanske förvandlas till en eländig varelse, en tjuf, en prostituerad! . .. Det är tanken på henne som så helt och hållet tillintetgjort mig i min förtviflan det är för hennes skull som jag, då jag ej kan återfå friheten för att söka och återfinna henne, åtminstone vill dö, dö fort, för att ifrån himlen, der hennes mor är, kunna vaka öfver henne! Under det Jean Vaubaron yttrade detta undergick han liksom en förvandling. Han hade först talat med dof, nästan otydlig röst, men i samma mån de bättre tankarna i tvus sargade hjerta iklädde sig ordets form, b!sf hans stimma klar och vibrerande, ur sus vgunr iljungade blixtar, hans nyss så böjda gestalt sträckte ut sig i sin vördnadsbjudande längd och en mörk rodnad färgade hans förut så likbleka kinder. Han höjde sina båda darrande händer mot himlen liksom för att taga den till vittne på vidden och rättmätigheten af sin förtviflan och på samma gång anropa den om bistånd. Men denna plötsliga kris af exaltation och energi var endast af kort varaktighet.