gården. Der bodde en ung kronofogde, hvilken konungen någon gång besökte och bjöd till gäst, emedan han var den ende herremannen i byn; dock såg konungen väl att han, såsom fogdarne i allmänhet den tiden, lefde kräseligare, än hans lön kunde räcka till. -Dulle och fogden blefvo snart goda vänner, och, när kungen var vid dåligt lynne, som icke sällan hände, gick Dulle in till sin vän fogden, och höllo de der mången glad dryckesstämma tillsammans. Konungen tyckte om den lefnadsglade fogden och ville honom visserligen icke något ondt; men det roade honom en dag att skrämma honom, låtsande sig vara mycket allvarsam. En fogde, sade han, bör hvar dag vara beredd att redovisa för sin uppbörd. I morgon skall jag med mina skrifvyare komma in till dig och då måste du göra redo för ditt fögderi. Helt förskräckt gick fogden hem och när Dulle sedan fram på aftonen kom till honom, var han i full förtviflan. I morgon kommer konungen att hålla räkenskap med mig och jag kan icke betala hvad jag skyldig är och förskingrat har af uppbörden. Jag blir då afsatt från mitt fögderi och kanske hängd till på köpet. Detta är allt en ledsam sak, sade Dulle, och tål att väl begrundas, om allt skall väl gå; men gif dig tillfreds, jag skall komma in till dig i morgon bittida och skall väl till dess hafva funnit något råd att afvända kungens vrede ifrån dig.? Fogden blef väl något lugnad af detta tröstetal, men sof dock icke rätt godt den natten och var, ännu när Dulle följande morgon kom in till honom, åtföljd af Nalle, mycket sorgsen och orolig, stående framför ett bord med sina uppbördsböcker derpå uppslagna. Dulles glada ansigte gaf honom dock något mod, och sedan de intagit en god frukost och druckit några gånger om, sade Dulle: Tag hit ett par marker smör! — Fogden lydde. Med detta smör insmorde Dulle uppbördsböckerna, så att de dröpo af fetma på alla sina blad. Nalle, som efter Dulles anordning ingen frukost hade fått och med snåla ögon åsett herrarnes måltid, såg begärligt på de insmorda papperen. Låt oss nu gå vår väg, — sade Dulle, — och lemna Nalle ensam här, så hoppas jag han skall försöka att frukostera, så att kungen skall blifya dermed belåten ! När Nalle såg sig ensam och kände lukten af det sköna smöret, slog han sina ramar i de uppslagna böckerna, ref blad från blad och tuggade, tilldess endast några blad och permarne på hufvudboken voro gqgvar. När nu konungen ändtligen kom och vid sitt inträde 1 rummet såg Nalle handskas med böckerna och den arma fogden skälfvandejoch blef stående, frågade kan med sträng stämma: Nå, hur är det nu med din redogörelse? — Fogden svarade med darrande röst: Gud tröste mig! Nalle har kommit oförmodande hit in, medan jag var utgången, och se nu alla mina böcker, som jag hade 1 bästa ordning, förstörda! Jag är en olycklig man. Konungen kunde icke längre hålla sig allvarsam, utan utbrast i skratt och sade till fogden: Tag hit den der boken, som ännu har några blad qvar vid permen! — Fogden gjorde så, och konungen satte sig ned vid bordet och skref på det sista bladet af hufvudboken: Nalle reviderat och konungen godkänt räkenskaperna. Carolus. Fogden var räddad och gjorde sig derefter med sin grefliga vän en glad afton. Husförhörsscen. I Aftonbladets följetong, Tatarnes son, förekommer följande kostliga husförhörsscen: Min kära Niklas! kan du nu säga mig: Hvad lärer lagen ? Att vi skola hafva en rätt fruktan, kärlek och tillförsigt till honom. Det är visst godt och väl; men det skola vi i främsta rummet hafva för Gud. Lagen lär hvad vi skola göra och . . .. Lagen lär, hvad vi skole göra . ... — Du behöfver lära dig, märker jag, hvad lagen lär att vi skole göra. Nå vidare! Den lär huru vi med tankar, ord, begär och gerningar oss förhålla skola emot . . . Q — — — — emot djefvulen, verlden och vårt eget kött. Åh Gud bevare oss väl! — — — Emot Gud, oss sjelfva och vår nästa — står det ju! TN Ja . avta a Fö Aa OO Oo