Dagens Nyheter – 24 februari 1865, sida 3

Den der unge mannen har obestridligt ett blixtrande hufvud och en ovanlig talang, men hvarken hans hufvud eller hans talang hindra honom ifrån att med samma öfvertygelse som första bästa dumhufvud tro på en genompiskad bofs oskuld . . . Det är vid min heder sällsamt . . . högst sällsamt, högst sällsamt! . . Hvad säger ni derom, min bäste direktör? Direktören förklarade utan att tveka att han i alla hängeenden delade doktorns sätt att betrakta saken. Läkaren var en scepliker, men vi upprepa det ännu en gång, han var en man, rik på erfarenhet och begåfvad med djupa kunskaper. Allt hvad han förutsett och förutsagt angående Jean Vaubarons fysiska tillstånd inträffade punkt för punkt. Efter mindre än en timmas förlopp utbröt febern och denna feber åtföljdes nästan genast af en häftig yrsel. Vi vilja ej här ingå i några närmare detaljer angående de olika stadierna i Vaubarons sjukdom, vare det våra läsare nog sagdt att lifvet och döden under fjorton dagar kämpade en fruktansvärd strid om den olycklige, och att döden ständigt syntes bli den som skulle gå segrande derur. Hvarje morgon och hvarje afton besökte doktorn honom, och hvarje gång redogjorde läkaren för något nytt framsteg i sjukdomen. Den fjortonde dagen uttalade han slutligen dessa ord, jemförliga med en dödsdom: — Såvida intet underverk inträffar är karlen förlorad . . . inom två timmar återstår af honom endast ett lik. (Forts.)