Dagens Nyheter – 24 februari 1865, sida 2

en följd af hjernans rubbning och hvilken otvifvelaktigt blir mycket häftig . . . — Ni anser således den olycklige fullkomligt förlorad, doktor? — afbröt advokaten. — Nej, inte alldeles, men jag har föga hopp . . . eller rättare sagdt, jag har intet! — Men ni ämnar väl derför icke hoppas jag uteslutande öfverlemna honom åt naturens hjelpkällor ? — Nej, visst icke, unge man ... Min pligt som läkare förbjuder mig det. — Hvad tänker ni nu göra? — I främsta rummet åderlåta honom för. att om möjligt i någon mån mildra kongentionen åt hjernan? — Och sedan? M — Det vet jag ännu inte sjelf... Åderlåtningens verkan och patientens tillstånd i morgon skola säga mig; hvilken väg jag har att följa för en rationel behandling. Derefter öppnade han genast i närvaro af den unge advokaten och Conciergeriets direktör, hvilken blifvit underrättad om händelsen, ådern på fången. Resultatet af denna åderlåtning lät ej länge vänta på sig. Knappt hade lansetten vidrört ådern, knappt hade blodet börjat droppvis sippra derur, förrän Jean Vaubaron gjorde en rörelse, Blodet började snart rinna fortare, derefter begynte det häftigt frusta. Mekanistens bröst häfde sig långsamt, en suck trängde öfver hans läppar och hans ögonlock höjde sig matt, till hälften afslöjande de hemskt stirrande ögonen. Advokaten böjde sig öfver Vaubaron.