Då han ändtligen återfått sin vanliga kallblodighet aftog han sin blus och gjorde deraf ett slags säck, i hvilken han huller om buller kastade penningar och smycken. Allt detta blef naturligtvis ganska tungt, men lyckligtvis var blusen ny och stark så att den utan att brista kunde rymma den väldiga bördan. När säcken var så fullpackad som möjligt, svingade sig tjufven med den mest förvånande vighet upp på fastagepyramiden, filade raskt af jerngallerna, kröp genom gluggen och sprang sedan med sin börda framåt tomten bakom boningshuset. XIV. Läkarens mening. Vi ha lemnat Jean Vaubaron i det sorgligaste, mest förtviflade läge hvari en menniska möjligen kan befinna sig. Den olycklige mekanisten hvilken som vi veta var anklagad för ett förfärligt brott och kring hvilken de mest trovärdiga bevis hopade sig, mot hvilka han förgäfves försökte strida, hade till råga på sitt elände nu äfven erfarit sin hustrus död och sitt barns försvinnande. Underrättelsen om denna dubbla olycka hade träffat honom som ett åskslag, den hade helt och hållet förkrossat honom och beröfvat honom de få fysiska och moraliska krafter som ännu återstått honom efter den gräsliga händelse han upplefyat. Han kände sitt mod försvinna, hans lidanden öfverstego hans krafter, förståndet började svika honom.