Dagens Nyheter – 23 februari 1865, sida 3

En harpa. En harpa kung David Kade ... Han hade väl fler, också . . Och Sela! Sela! han sade Hvar gång han spelte derpå. Och såg han en menlös dufva, Och såg han en fager mö Han lockade toner ljufva Ur harpan och lät dem dö. Ja, dö bland murarnas echo, Och dö i himmelens sky; Och straxt demonerna veko Och glädjens känsla blef ny. När spelet var af den arten Han harpan slöt till sin barm, Och kom han riktigt i farten Så tog han den på sin arm. Och gnodde till Salomos tempel Och dansade der och qvad. Ett sådant gudligt exempel Han gaf åt tjenares rad. Mig grep en underlig tanka, När detta jag läste om; Bland hundratusen, som vanka, En fix i min hjerna kom. Jag tänkte — fast jag ej borde — En ann så god som en ann! Hvad judakonungen gjorde Jag också ju göra kan. Jag krånglade till mig en harpa Och den till mitt hem jag bar. Dess kanter voro väl skarpa, Men — äkta förgyld hon var. Och jag begynte att spela . . . Dock, käraste, akta dig, Ty eljest kan det ej fela, Att det går dig liksom mig. Hur än ackorderna grepos Jag fiick ingen annan ton, Än att de orden frampepos : Förstör ej min million! Och när jag ville förtjusa Små flickor med min musik, Så började harpan brusa Med höga, väldiga skrik. Och när jag ville fördränka I vinets våg min förtret Ljöd harpan: — Kan ni väl tänka! — Fy; att du ej skämmas vet ! Men, när det modet jag hyste, Att smeka mitt instrument, Jag drog mig undan och ryste, Som om en låga mig bränt. Nej, broder, jag vill förfäkta Den satsen till domedag: Om också guldet är äkta, En gammal harpa ej tag. Ivar Py. — ———-—.— 2