Du har icke träffat mig, skurk, nåväl, jag skall i stället träfa dig. Han erinradej sig äfven att han hört pistolskottet, men derefter mindes han ingenting mera, hvilket lät honom göra den mycket logiska slutsatsen: — Jag är bestämdt död och begrafven. Denna öfvertygelse kunde dock endast vara några sekunder. Kaninen började dock djupsinnigt fundera och snart derefter skrattade han. — Nej, jag är bestämdt för mycket dum, sade han till sig sjelf, — då man är död kan man icke känna någon smärta och mitt hufvud värker så att jag kan bli galen . . . då man är begrafven ligger man också i en så smal kista att man omöjligt kan röra sig och jag har här mera plats än som behöfs både för att röra armar och ben . . . det här måste vara något nytt upptåg af den gamle skurken Legrip . . . han har troligtvis kastat mig i någon fängelsehåla, men kommer jag en gång lyckligt och väl härifrån skall jag min själ betala honom med hundra procent. Under denna monolog gjorde Kaninen de oerhördaste ansträngningar för att åter komma på benen. Han lyckades ändtligen häri ehuru som sagdt efter stora ansträngningar, ty blodförlusten hade gjort honom mycket matt. När han något återhemtat sig efter dessa ansträngningar hörjade han långsamt och med utsträckta händer trefva sig fram för att på detta vis kunna göra sig reda för sitt fängelses dimensioner. Han hade kvoappt tagit tio steg förrän