ungefär densamma som ett häftigt slag på hufvudet med en dugtig knölpåk. Denna förfärliga stöt hade emellertid haft till resultat en ögonblicklig vanmakt och en ofantlig blodförlust. Vi veta redan att Rodille oaktadt sin vana att mörda verkligen inbillat sig att han skjutit ihjäl Kaninen. Men liksom genom ett under räddad ur denna första fara skulle Kaninen snart löpa en ännu större. Denna fara var hans nedkastande i källaren. Af hundra personer skulle bestämdt nittionio ha slagit ihjäl sig mot den branta stentrappan. Men det tycktes vara skrifvet i ödets bok att den unge skurken ej skulle dö den gången. Vi äro till och med frestade att tro, att om Rodille i stället för att handlöst slunga honom ned i källaren kastat honom i Seinen skulle äfven dess svarta vågor ha vägrat uppsluka honom. Hans svimning varade omkring tre timmar, efter denna tids förlopp väcktes han så småningom: fill lifvet af den iskalla luft hvaraf han omgafs. I det ögonblick då han återfick sansningen låg han rak lång på ryggen med armarna i kors öfver bröstet. Han reste sig långsamt, stödde sig emot armbågen och såg sig omkring, men då han öfverallt endast fann mörker, frågade han sig: — Hvar är jag? För att kunna besvara denna frågr måste han reda sina tankar och inom kort var honom allt klart. Han erinrade sig Rodilles sista ord: —