han stötte mot en fuktig mur alldeles öfverdragen med en grof kalkrappning. — Jag är i en källare, — sade Kaninen till sig sjelf, — både marken och väggarna öfvertyga mig derom . . . en källare är alltid mindre väl tillbommad och bevakad än ett fängelse, jag har både på Ambiga och Gaite teatern sett alldeles charmanta melodramer der det lyckats en att med en enda liten spik bana sig en väg ur Bastiljens hvalf fastän de lågo öfver hundra fot under jorden och han till på köpet bevakades af fångvaktare med långa skägg och stora nyckelknippor . . . det är således mycket säkert att jag nog kommer härifrån bara jag visste hur jag skulle bära mig åt. Det kan falla Legrip in att när som helst komma hit ned för att ge mig dödshugget ..jag bör alltså ej förlora en minut . . Ack, om jag åtminstone hade ett ljus! Och alldeles mekaniskt stack den unge skurken vid dessa ord sina begge händer under blusen för att undersöka dess djupa fickor. Han utstötte ett rop af glädje. Han märkte att Legrip begått den oförsigtiga dumheten att ej visitera honom. Hans fickor innehöllo en mängd af dessa föremål som äro så särdeles nyttiga vid nattliga expeditioner och som herrar tjufvar så sällan som möjligt skilja sig ifrån. Bland annat fann han der ett elddon, svafvelstickor och en så kallad vaxstapel af det större slaget. Icke nog härmed, Kaninen fann äfven i sin nästan outtömliga ficka en af de hos värdshusvärden hyrda filarna. (Forts.)