sig ega största personliga fördelarne af dess bibehållande; och nu faller det sig så att af krigsbefälets här samlade hundra fullmäktige äro åttio adelsmän. Då justitie-statsministern talar till krigsbefälet talar han således till riddarhuset i sammandrag och kan på förhand undanrödja många af de invändningar, som eljest skola blifva framkastade bland ridderskapet och adelu vid nästa riksdag. Lyckas justitiestatsministern att undanrödja den obenägenhet som sannolikt finnes hos många af krigsbefälets adliga ledamöter, så stannar verkan af hans öfvertygande förmåga ej vid desses omvändelse, ty de skola sedan i sin ordning bibringa sin nyvunna öfvertygelse åt hemmavarande medbröder i ståndsfördomen. Lyckas justitiestatsministern icke, så vet han på förhand från hvilka punkter hans förslag är hotadt och kan bereda sig bältre på försvaret vid riksdagen. I afseende på landets hushållningssystem äro stora villomeningar rådande. Ingen känner detta bättre än finansministern, och ingen är skickligare eller mera stark i att vederlägga dem. Det är både oförsigtigt och vådligt att lemna åt den oberoende delen af pressen ehsam värfvet att i en brytningsperiod sådan som den närvarande föra den sunda statshushållningens talan. Det vore å andra sidan en förtjenst till hos finansministern att han använde sin sakkännedom och sin vältalighet till att öfvertyga det stora antalet af jordbrukare eller ständigt med jordbrukare i beröring kommande bland krigsbefälet att de alld.eles misstaga sig om orsakerna till den tillfärliga förlägen beten bland en del jordbrukare, då de tillskrifva den en för lång tid sedan skedd utstrykning af införseltullarne på spanmål m. m. samt en nedsättning i införseltullarne på en del fabriksvaror, hvilka, detta oaktadt, äro vida mura skyddade här än i de flesta andra länder, fill jordbrukarnes eget förfång. Slutligen har krigsministern den stora missionen att ådagalägga all den värma han hyser för det frivilliga folkförsvarets sak. Armeen hyser misstroende till skarpskytteväsendet. Dess befäl fruktar att om folkbeväpningen blir allmän skall nationen sluta med att anse armåen till stor del öfverflödig. Med den större öfverblick krigsministern bör hafva öfver historiens lärdomar och den pågående rörelsens natur, behöfver han endast det tillfälle han nu eger att visa armebefälet att dess farhåga är ogrundad: att hela folkets kraftiga fysiska uppfostran och bysselsättande från barndomen med militära öfningar är ett oundgängligt vilkor för möjligheten af landets försvar mot de försök, som Ryssland utom allt tvifvel kommer i framtiden att göra till att underlägga sig den skandinaviska halfön för att komma till hafvet: att när folket en gång blir mera vapenöfvadt skall det lika litet anse sig kunna undvara armeen till befäl och led:awre, som menige man sedan folkskolan spridt allmännare upplysning skall anse sig kunna umbära elementarläroverkens och universiteternas lärarekrafter samt i allmänhet den högre intelligensen: slutligen att all erfarenhet lärer att just då hvar man af folket kommer till klarare insigt om hvad som för militärisk utbildning kräfves skola dess representanter villigare än förr bevilja anslag åt armåen. En regering med kraft ställer sig i främsta ledet af sin tids anlopp mot slentrian RARE SP SLAATITS VBG FISEN RARE ER FN