än denna fläck varseblef man ej — liket hade försvunnit. Småningom återhemtade sig Rodille något efter denna förfärliga stöt. Han trodde sig drömma och gnuggade sina händer. — Nej, det är alldeles omöjlig st, — sade han till sig sjelf och nästan högt, — det är sannt att jag ingenting ser, men det är klart som dagen att jag är lekboll för n ågon villa som snart kommer att skingras . . . De döda uppstå ej, utomdess kan död eller lefvande den lilla uslingens kropp ej ha kor omit härifrån. Och störtande framåt började Ian med feberaktig häftighet att i alla vinklar:och vrår undersöka källaren, derunder mumlan de: — Jag måste finna honom! . . . Jag måste finna honom! Han hann dock ic ke långt. Han hade ej tagit många steg förrän han stannade som om han plötsligt blifrit träffad af blixten och förskräckt ryggande tillbaka utstötte ett förfärligt skri, ett slags rossling uttryckande förtviflans, fasams och vredens alla toner. Hans ögon hade fallit: på det ställe der vanligtvis ett tomt fastage brukade täcka hans hemliga skatt. Detta fastage var sönderslaget och stod ej mera der han ställt det. Det blottade gömstället presenterade sig nu såsorma en tom och ;svart grop, rundt omkring hvilken lågo strödda guldmynt och sönderbrutna nipper. Då Rodille betraktarle detta för hans snåla