Frågan. är icke af synnerligt stor allmän vigt i andras ögon än de fåtaligas, hvilka anse armå6en för det väsendtligaste i staten. Frågan angår krigsbefälet sjelfva. Skall man fälla något omdöme öfver saken utan att hafva sett förslaget om att staten skall öfvertaga pensioneringen. af armåbefälet, så blifver det: att staten gör klokast uti att afhålla sig derifrån och låter krigsbefälets medlemmar liksom andra medborgare sörja för sin egen bergning på gamla dagar. De som icke äro tjenstemän och således hafva en osäker inkomst få göra detta; ännu bättre kan armeens befäl göra det. Öfvertager staten pensioneringen, så skall hon vid hvarje riks2sg blifva utsatt för ständigt växande anspri! på förökade pensioner. Vi lemna detta jemförelsevis nindre vigtiga ämne derhän för att säga hvad vi anse att konungens ministrar borde hafva sig angeläget att göra vid ett tillfälle, då de hafva på en gång samlade i hufvudstaden och kunna träffa ett hundra personer, mestadels från alla rikets provinser, hvilka personer hvar i sin ort innehafva en betydande samhällsställning och inflytande i vidsträckta kretsar såsom statsmän, officerare och jordbrukare. Tre frågor, hvardera af mycket stor vigt för Sverges framtid, upptaga för närvarande svenska folkets uppmärksamhet. De äro: Frågan om representationens ombildning; Frågan om landets allmänna hushållningssystem; och Frågan om det frivilliga folkförsvarets utveckling. Om dessa tre ämnen hafva regeringens ledamöter skyldighet och rättighet att meddela och bibringa det nu församlade krigsbefälet sina åsigter för att vinna dess understöd för densamm och genom det utbreda dessa i hela landet, så att det bär frukt vid den stundande riksdagen. Den tiden är lyckligtvis förbi, då regeringen ansåg militären böra vara ett blindt, från medborgerlighet skiljdt stånd, att officerare borde vägras deltaga i politiska möten, till och med för ett tala för regeringens eget representationsför:slag, och då befordran vVägrades officer som, :ifven på sådant sätt, deltagit i politiska frågors behandling. Allmänna rneningen ogillade redan då regeringens åsigt, och den nuvarande regeringens hela riktring visar att den hyllar denna allmänna meniag. Opinionen. fordrar icke att regeringen skall, såsom sådan, utöfya någon påtryckning på afsättliga förtroende-embetsmin, såsom regementschefer. Den skulle tvärtom sätta sig emot ett sådant vådligt och inkonstitutionellt maktmissbruk, men den skulle deremot gilla att hvarje minister för sitt departement begagnade hvarje lämpligt tillfälle att plädera för de förslag han afgifvit till ;ständerna och för de åsigter han hyser rörande ämnen som kunna komma under handläggning. Sålunda skulle allmänna meningen hålla Justitiestatsminizstern räkning för atthan inför det samlade krigsbefälet föredroge det af honom kontrasignerade förslaget till representationens ombildning, att han utvecklade dess företräden framför ståndsrepresenta tionen, att han, hörde de anmärkningar som der: mot kunna framställas och att han vederlade dem. Det är hos adeln man har att vänta det starkaste motståndet till ståndsförfattningens upphäfvande, emedan det är adeln såm anser