Jean Vaubaron. Andra delen. (Forts. fr. N:r 145.) Blott några af Rembraridts mest bizarra taflor skulle kunna gifva våra läsare ett riktigt begrepp om denna sällsamma reffex af ljus och skuggor, med ord kunna vi ej skildra den. Då Rodille stod på näst det sista trappsteget stannade han och hans blick spanade utefter hela den framför honom upplysta delen af källaren. Med detsamma lästes ett uttryck af förvåning på hans ansigte. Denna att börja med helt flyktiga och liksom tveksamma förvåning ökades snart och antog allt efter som han utsträckte sin granskning oerhörda dimensioner. Efter några minuters förlopp stod Rodille der med halföppen mun, framsträckt hals och stirrande blickar, en lefvande bild af den högsta bestörtning. Ett enda ord är nog för att förklara orsaken till denna plötsliga häpnad som i ordets hela bemärkelse tycktes ha forstenat banditen. Källaren var tom. Alldeles framför trappan syntes en stor blodfläck ; det var dit Kaninens af Rodille nedkastade kropp fallit, men någonting mera