nehafvare af den ofantliga summa som han tre dagar förut stulit ur baron de Virivilles kassalista, men hans förtviflan var verkligen så stor att han helt och hållet glömde denna rikedom. Banditens moraliska vanmakt varade öfver en timma och under hela denna tid upphörde han ej att i långsam och släpande ton upprepa samma ord, alldeles som dårarna då de under inflytandet af deras fixa id tala för sig sjelfva. Men plötsligt undergick han en stor förändring; hans ögon torkade; en dyster eld började låga i hans blickar och hans ansigtes bedröfvade nästan fåniga uttryck vek för ett uttryck af hot och grymhet. En snabb tanka hade flugit genom hans hufvud. — Allt är ännu icke förloradt, — sade han till sig sjelf, — den afskyvärda skurken har ej kunnat fly härifrån med sitt byte som denna källare ej har någon annan utgång än trappan och fall-luckan, hvilken döljer denna trappa ej blifvit rubbad, utan då jag öppnade den var stängd alldeles på samma sätt som då jag i går tillslöt den . . den lilla skurken måste således vara här ... han är bestämdt gömd någonstädes . . . men jag skall återfinna honom, och då. . . då... ve öfver honom ! Bredvid Rodille låg på marken en stäf af det sönderslagna fastaget. Banditen tog den i högra handen för att dermed göra sig ett vapen, derefter fattade han i venstra handen lyktan och raskt resande sig ordnade ban sig att fortsätta den undersökning somw blifvit