bandithjerta så sönderslitande skådespel kände han blodet med en sådan kraft rusa mot hjernan att hans lif verkligen plötsligen gväfvade i den största fara. Hans blickar förvirrades, detljöd för hans öron och tinningarna bultade som om de yelat spränga hufvudet. Han var nära att få slag. Banditen insåg sjelf att han sväfvade i fara och som han ändå älskade sitt lif ännu högre än de illa förvärfvade skatter man beröfvat honom, försökte han att beherrska de stormande känslor för hvilka han var ett rof. Han slet af sig halsduken, kastade sig på marken och började att uppfriska sin bränheta panna med den fuktiga sanden. Efter två eller tre sekunders förlopp hade blodet återtagit sitt naturliga loppBanditens dyrbara lif sväfvade ej längre i någon fara. Han upplyfte matt hufvudet och det skulle utan tvifvel ha varit det sällsamm aste, märkvärdigaste bland skådespel att se denne så starke man, denna usling med sitt af brott och vanära härdade hjerta gråta och jemra sig som ett barn — Jag är bestulen, — stormade han med af snyftningar qväfd röst, — jag är ruinerad, den uslingen har tagit allt . . . beröfvat mig hela min skatt . . i allt detta guld alla dessa juveler, hela denna kungliga förmögenhet som utgjorde 1 in stolthet, min ära, min glädje, mitt lif . ..alt detta är borta . . . jag har ingenting : mera! Under det att Rodille talade på detta sätt bedrog han sig sjelf ty han var ännu in