Dagens Nyheter – 22 februari 1865, sida 2

— Det är bra, det är bra, — återtog han, — jag vet att J förskaffen mig Monthyonska dygdepriset, det är en afgjord sak, låtom oss derföre icke mera tala derom ... Jag vill emellertid bespara er besväret af att gå ut samma väg som ni kommit in, se der är dörrn! i De två bofvarna som naturligtvis voro öfverlyckliga öfver att icke mera behöfva frukta tjufgömmarens mot dem riktade pistoler, voro som man lätt kan tänka sig ej sena att hörsamma uppmaningen. De bockade sig djupt för den förmente gubben och försvunno genom porten. De voro åter ute i det fria, utom sig af glädje att för så billigt pris ha undsluppit den dem hotande faran. Då Rodille åter var ensam stängde han sin dörr, barrikaderade så godt sig göra lät fönstret och närmade sig Kaninens på golfvet i en flod af blod liggande kropp. — Låtom oss se om den uslingen är riktigt död, — sade han till sig sjelf. Det föreföll omöjligt att tvifla derpå. Kulan hade träffat sjelfva hjessan, ett tjockt lager af torkad blod betäckte ansigtet och håret och gaf liket ett afskräckande utseende. — Jag har i ordets hela bemärkelse krossat hufvudskålen på honom, — mumlade Rodille. — Nå, han har endast fått sin välförtjenta lön och det gläder mig... Jag vill dock icke neka till att jag tyckte rätt mycket om den der gossen, det var hvad jag kallar en treflig tjuf och en angenäm karakter . .alltid var han vid godt humör, alltid bittade