Dagens Nyheter – 22 februari 1865, sida 2

— I ären fullkomligt i mina händer ... Det är nu jag som befaller öfver er . . . om jag på stället dödade er skulle jag ej löpa minsta fara, ty de sönderfilade jerngallren bevisa nogsamt att jag varit utsatt för ett inbrott, er död vore således endast att betrakta såsom sjelfförsvar . . . Jag vill dock tro er ånger uppriktig och för den här gången förlåta er . . . jag skall återge er friheten... jag öfverlemnar åt någon annan besväret att låta hänga er . . . kommen endast alltid ihåg att gubben Legrip skänkt er lifvet utan att begära något derför. Med detsamma tryckte han på fjädern och tängerna släppte genast sitt tag. Det första de två banditerna hade att göra var att gnida sina sargade ben, hvilka knappt förmådde bära tyngden af deras kroppar, och sedan de så godt sig göra lät fått blodet att återtaga dess vanliga cirkulation, öfverhopade de tjufgömmaren med försäkringar om sin eviga erkänsla, sin oinskränkta tillgifvenhet. Rodille afhörde dem med ett ironiskt Jeende och ruskade på gubbars vanliga sätt på hufvudet. Han afbröt dem midt i deras bedyranden. — Nog, nog, — sade han, — allt det der är mycket bra .. . isynnerhet mycket uppriktigt menadt . . . just som om jag icke visste att om J haden mig obeväpnad på en af Boulognerskogens korsvägar skulle jag snart få smaka era knifvar . . . åh, jag känner er. — Men jag bedyrar er, min bästa herr Legrip . . . — inföll Kanariefågeln. Rodille lät honom ej få tala ut.