Dagens Nyheter – 22 februari 1865, sida 2

— Bofvar utan en skymt af heder och finkänslighet. — Det medge vi gerna. — Ännu mera, erkännen J också att J ären två klåpare . . . två riktiga fuskare ... två åsnor? Ripainsel och Kanariefågeln tvekade. Till och med vid de mest kritiska tillfällen i lifvet vill egenkärleken ogerna släppa efter sina rättigheter. Man går in på att vara brottslig men för en åsna vill ingen gälla. — Ja, just åsnor och fuskare ären J, — upprepade Rodille, — och jag skall genast bevisa det: Ja, I ären åsvor derföre att J icke begripit och insett att pappa Legrip icke är en vanlig menniska, utan att han vakar både dag och natt så att det är rent af omöjligt att någonsin öfverrumpla hönom. Ja, J. ären dumma, eljest skullen J ej på detta vis sjelfmant ha kastat er i snaran . . . Ännu ett bevis på er dumhet är att J försökt bryta er in hos mig, som ju är er bästa beskyddare, er försyn ... Jag frågar bara hvarest J i Paris funnit en bättre försvarare, en frikostigare köpare af de saker ni än här, än der tillegnat er? Ingenstädes ... I det J försökten bestjila mig vreden J ju halsen af hönan med guldäggen, för fan. Rodilles logiska och kallblodiga resonnemang förfelade ej sin verkan. Kanariefågeln och Ripainsel sänkte hufvudet utan att svara och på deras ansigten lästes tydligt att de gåfvo den förmente Legrip rätt. Rodille njöt under några sekunder af sin triumf, derefter fortfor han: