Dagens Nyheter – 22 februari 1865, sida 1

— mumlade Etjufgömmaren, — nu! skola vi tänka på de andra. Med dessa ord tryckte han på en hemlig bredvid honom anbragdt fjäder. Med detsamma öppnade sig skranket och den falske fader Legrip trädde ut i salen der de två banditerna stodo fastnaglad; han höll en pistol i hvardera handen. Då, först då kunde Ripainsel och Kanariefågelu erfara hvaraf deras qval härledde sig. Deras pinoredskap utgjordes af ett slags skickligt under en tilja dolda tänger, hvilka vid tryckningen på en fjäder blottades och grepo om de på samma tilja stående personerhas ben. Fångade på detta sätt trodde Ripainsel och Kanariefågeln att deras sista stund kommit och fortforo att skrika och jemra sig. Rodille endast skrattade. — Jaså, mina små gossar, — sade han och ställde sig med korslagda armar framför dem, -det var således er afsigt att i qväll plundra den beskedlige fader Legrip som aldrig gjort er annat än godt . . Jo, nu ären J straffade efter förtjenst . . . Ni trodden er redan ha lagt vantarne på gubbstutens penningar och då är det han som lagt vantarna på er ...hvad sägen J om det, mina små barn . . . det var roligt, hvad sa? — Min goda herr Legrip, — stammade Kanariefågeln med en röst som den fysiska smirtan i förening med sinnesrörelsen gjorde i hög grad ömklig, — haf medlidande med oss! . .. Var ädelmodig! -. Döda oss icke, min gode herr Legrip! . haf öfverseende