Dagens Nyheter – 22 februari 1865, sida 1

Kaninen spratt till, han igenkände tonfallen i detta skratt. — Hvad hör jag . . . hvad hör jag! — utropade han lätt försagd, — ni var då hemma pappa Legrip och ni har haft något sattyg för er med mina vänner . . . sådant der är ogentilt . . . man förbereder sina bekanta för dylika händelser . . . man låter kungöra att man inte tar emot, men man. narrar iute folk till sig för att sedan fånga dem i nägon snara. Under det Kaninen på sitt vanliga skämtsamma sätt uttalade dessa ord upptog han ur sin ficka en liten pistol och orienterande sig så godt han kunde efter den af honom hörda skrattsalfvan fyrade han af i denna riktning. För att ha skjutit på måfå träffade den unge banditen ganska bra målet. Kulan svuddade tätt förbi den förmente fader Legrips peruk och fastnade sedan iviäggen bakom honom. — Du träffade mig icke, usling, — utropade Rodille och reste sig i vredesmod, nåväl, jag skall i stället träffa dig. Med detsamma drog han med en snabb åtbörd undan den gröna gardinen, slog upp sin blindlykta, fattade den ena af de framför honom liggande pistolerna och aflossade den mot Kaninen. Rodille var en förträfflig skytt, på tolf anger träffade han elfva målet. Kaninen skrek till, sträckte ut armarna och föll tungt till marken, som om han blifvit träffad af åskan. — Som jag hoppas har den der fått nog,