Dagens Nyheter – 21 februari 1865, sida 3

åtar de ÖN vil Joke. blott sjelf bli klappad, U YyTl! ocksa att jernvagnarnes hjul skola få del af smekningarne. Tappar en lokomotivförare bort hela sin träng på vägen, så är det visserligen ångans fel, men hvem har bedt a vr de Fe RE SÅ St föraren ihjäl, så är det (rafikst clscna fo PN söras hr Elworth mer än yt? Sen fel, som ej ger j ; än en röd flagga, och det fastän han var placerad i sjelfva den kungliga vagnen. Och stöter indtligen ett par tåg tillhopa och en hop menniskor dödas, så skriker man straxt på skymmande skogar, vårdslöshet vid stationerna, försummelse med spårvexling — och hvad mera man kan hitta på. Sätter styrelsen en signallina på den kungliga vagnen för möjligen inträffande friska och vackra brott, så vill man genast ha sådana på alla vagnar, och insinuerar temligen oförtäckt, att hvilken full bonde som helst har lika grundade anspråk på att komma helbregda sin väg fram, som sjelfva landsens fader! Inte har man hört talas om att borgmistar Eklund föreslagit någon adress till försynen för Sandsjö-offren, och ändå måtte man väl kunna veta att en borgmästare och stadsfullmäktig i Stockholm förstår hvad som iir rätt och billigt, Nog är det trefligt att vara trafikstyrelse under sådana förhållanden! Och snödrifvorna sen — de ha gjort mångas förtviflan. Till och med den beskedlige hr Sörensen i Köpenhamn har funnit sig befogad att framkasta ett och annat om slarf m. m., derföre att han på åtta dagars tid (icke så noga räknade) blef utan poster, och inte fick veta hvad det gick undan för Nordiska föreningen i Göteborg. Men, min bäste hr Sörensen ! skaffa sig först några ärliga svenska snödrifvor, så få vi sc hur det går med fortskaffningen af de kongelige danske brevposter.4 — Vi ha under en följd af år blifvit så vana vid så kallade barvintrar, att vi nästan glömt bort hur en snövinter ser ut; men så tycks det som vi nu skulle få tillfälle att friska upp våra hågkomster i den vägen. Yrväder, snödrifvor och uteblifna poster — det blir summan af februari månads krönika. Den allmänna barmhertigheten visade sig på sin vackraste sida, då det var kallt, de fattiga fingo rätt bra med pengar, som förvandlades till en flammande brasa i månget nödens hem. Det är bara en sak som förundrar mig. Penningarne lemnades till herr Schalin, och en annons i Dagbladet underrättade hvar de nödställde kunde få hemta ved, om de eljest egde någon utväg dertill. Men med den saken ville hr Schalin för sin del icke ha något att skaffa, om man får tro hans egna ord; åtminstone påstod han härom dagen i en annan annons, att utdelning af vedpolletter bestrides at W. Schalin.t Jag vill nemligen icke tro att hr Schalin var nog grym att bestrida de andra namngifna herrarnes rätt att lemna ut polletter och ved, då de en gång åtagit sig detta uppdrag. I lördags afton var jag ute och såg att kungen kom rigtigt hem — d. v. s. jag förmodar det, efter som vakten vid Södermalms torg gick i gevär; ty nog såg jag en hel hop åkdon, men inte en enda menniska uti dem. Om stadsfullmäktige aflemnade sin adress till försynenv vid bangården, skall jag icke kunna säga. En betydlig menniskomassa var i rörelse derborta, tydligen i samma ändamål som jag; men antingen riktade den sin tacksamhet för konungens räddning åt annat håll än borgmästar Eklund, eller ock kom den ihåg att polismästaren Wallenbergs närvaro är oundgänglig vid dylika tillfällen, och folket ville icke reta björnen som sofver; det var vil derföre den icke på något högljudt sätt gaf sin glädje luft. Tvärtom rådde öfver allt en obehaglig tystnad, som icke ens afbröts af ett hurrarop för de brinnande facklorna. Det aldra obehagligaste vid detta förhållande är att vi snart äro inne i den ödesdigra mars månad — Stockholms revolutionsmånad. Få se om hr Wallenberg då får lika mycket att sköta i är som i fjol. Det värsta är att vattenledningen frusit till i år, men så kan den väl hinna tina upp till den trettonde. Så väl pressen som enskilda personer tyckte sig i klimtningen för eldsvådan hos hr Ljunuglöf finna ett nytt tillfälle att beskärma sig öfver ett bland många andra oefterrättliga förhållanden i vår goda stad, och påstodo med mycken hetta att den räckte i fulla två timmar, fastin faran snart nog blef öfvervunnen. Skall man då aldrig lära sig att bli en smula konseqvent! Dagligen jemrar man sig öfver att vederbörande af alla slag äro så sömnaktiga. Ingen kommunalanda, heter det; stadsfullmäktige sofva igen Nybroviken; polisen sofver — eller har den nagonsin upptäckt ett friskt brott som blifvit begånget or FT OM KR a Oo 1 I v