Dagens Nyheter – 21 februari 1865, sida 2

Nästa gång den ses på Operan uppträder jag i den. Emellertid hade XKanariefogeln ur påsen upptagit den lilla blindlykta som krogviärden gifvit honom och tände den med en svafvelsticka. Ett ögonblick derefter spred sig en matt ljussträle som svagt upplyste de närmade föremålen och det i rummet befintliga med gröna gardiner försedda skranket. Kaninen gjorde en komisk grimas och inandades bullersamt med vidgade näsborrar och läppar luften och oaktadt sitt nyss förut gifna löfte att tiga, kunde hon ej afhålla sig ifrån att säga: — Jag bedyrar vid min fars värja och min mors kors, mina nådiga herrar att jag känner lukten både af guldstycken och af banknoter . .. säg, vädren icke ni också någonting dylikt?... Det är i det här rummet den värde fader Legrip har för vana att plocka sina små foglar utan att fästa sig vid om de skrika än så mycket... Men nu får ändligen fåglarne sin revanche så att de åter komma i besittning af sina fjädrar. ... Jag tycker hvad gubben ska ha för skatter derborta bakom det gröna omhänget... bomber och granater hvad der måste finnas för multum ! Ripainsel höjde på axiarna. Men Kanariefågeln som hade en starkt markerad förkärlek för den unge bofven började godmodigt skratta. — Hvem skall krypa in först? — Jag, — svåtade den skägglöse skurken, — det tillkominer. den yngste och jag begagnar mig af mina Yäktigheter.