Dagens Nyheter – 21 februari 1865, sida 2

ligen var det dock utfördt; efter en half timmas förlopp var fönstret icke längre beskyddadt af jernstängerna utan endast af rutorna. Härefter gick saken som en dans. En minut var för Ripainsel nog att med tillhjelp af en glasmästardiamant göra en stor öppning i den ena rutan. Genom denna öppning stack Kaninen sin arm, hvilken var lång och mager som en stor apas. Han lyfie genast af hakarne och öppnade fönstret på vid gafvel. Rodille, hvilken ännu satt bakom sitt skrank och sin gardin lika tyst och orörlig som då vi lemnat honom, återhöll andan och stödde sina två lätt darrande händer mot pistolerna. Han hade ingenting att frukta. Åtminstone voro hans försigtighetsmått så skickligt tagna att han trodde sig kunna ha denna öfvertygelse, men det oaktadt började han finna sin väntan en smula lång. Kaninen lutade sig emot Kanariefågeln. — Vi kunna inte klifva dit i mörkret, — sade han, — lika gerna kunde vi leka kurra gömma i magen på Elefanten på Bastiljtorget... Jag anser nu ögonblicket inne för oss att tända vår underlampa. Passa uu på, mina herrar och damer, spektaklet börjas ... Raskt, herr maskinist, upp med ridån. — Odrägliga pratmakare, — mumlade Ripainsel, — kan du då icke tiga, tänk om någon passerade förbi i allen så voro vi snart fångade. — Nog, nog! — svarade Kaninen, — jag lofvar att hålla min lilla mun och att studera Fanellas roll i Den Stumma från Portici..-.