Dagens Nyheter – 21 februari 1865, sida 1

ligt Allehanda, hvarå en, som oss synes, otvetydig definition gifvits i 2:dra kap. 19 Denna 8 lyder: Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafva medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid förverkat. Då sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej under fem och ej öfver tio år ådömas. Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve förverkat embete, ijcast eller allmän befattning, som af honom innehafyves; vare ock, under den tid påföljden honom ådömd är, såsom vanfrejdad ansedd och förthy utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras.? Således, — är, it följd af domstols utslag, cn person förlustig medborgerligt förtroeude, så är han tills vidare vanfrejdad: eljest är han det icke, utan förblifver i full besittning af sina medborgerliga rättigheter. Men härigenom har lagstiftaren ock på ett ganska enkelt sätt löst frågan om rehabilitation; ty är påföljden af det medborgerliga förtroendets förlust ådömd blott för viss tid, så imnebir detta, att den sakfällde efter nämnde tids förlopp är rehabiliterad, — återinsatt i sitt medborgerliga anseende; hvaremot, om påföljden blifvit ådömd för alltid, konungen eger att med nåd mellankomma, det vill här säga att rehabilitera. Konungens benådningsrätt i detta fall följer nemligen deraf att påföljden ådömes såsom ett straff. Men denna vigtiga reform skulle i väsendtlig mån blifva utan praktisk betydelse, om ej alla konseqvenserna deraf utdragits, — om den person, som lagligen är i åtnjutande af fullt medborgerligt förtroende, likväl skulle kunnat genom officiella bevis stämplas med det slags vanfrejd, som omnämnande af ett fordom begånget brott medför eller af mången anses medföra.