Dagens Nyheter – 20 februari 1865, sida 3

uppsluppen och pratsjuk herre, med stora proetentioner på qvickhet och som i stället för det s. k. tjufspråket med fördel betjenade sig af en mängd groteska eller tragiska uttryck, lånade från boulevard-teatrarna, hvilka han alltid hedrade med sin närvaro när han ej var hindrad af affärer. Han stannade på krogens tröskel och gjorde der en så komisk bugning att den påminte om Funambulu-teaterns Pierrot. — God afton, mina tappra riddare, utropade ban, — hur står det till? . . . Förträffligt! . . . Nå; desto bättre . . . också jag njuter af en blomstrande helsa . . . Ja, mina lorder, jag tycker om en sådan här natt, ute dyster som afgrunden, inne ljus som himlen, ja, jag svärmar för det romaneska, jag svär det vid min godo Toledoklinga! . . . Trallalala: Trallalala! . .. Jag ber så mycket, fästen er vid er ödmjuka tjenare . . . ni hafven era affärer och jag har mina . . . det är ju alldeles som det skall vara . . . riktigt gudomligt gudomligt! . . . Helsen så mycket hem ... hvar och en för sig och Gud för alla! Efter att med mycken munterhet ha upprepat allt detta nonsens, derunder görande alla möjliga grimaser och satser gjorde Kaninen några prydliga piruetter, bockade sig åt alla håll och gick sedan och satte sig vid det lilla bordet mellan Ripainsel och Kanariefågeln. — Har ni väntat länge? frågade han och sänkte rösten. — En stund, min gosse, — svarade Ripainsel, — vi började till och med förundra o88 öfver ditt dröjsmål. (Forts.)