En tjock och obehaglig rök uppfyllde rummet och gjorde den atmosfer nästan outhärdlig för andra lungor än sådana som tillhörde hvardagsgästerna på dylika ställen. Midt i denna rök flammade lampornas låga och syntes i hvarje ögonblick vilja slockna Vid ett i ett hörn placeradt mindre bord sutto två karlar och språkade lifligt, ehuru med låg röst, med hvarandra. Den ena af dessa män var en lång gynnare i blå blus, med breda axlar och en herkulisk gestalt. Den andra var en temligen vacker ung karl, klädd med en smaklös och öfverdrifven elegans. Vi känna redan dessa två. Dem förstnämde lydde namnet Kanariefågeln, den andra hette Ripainsel. — Det förefaller mig, — sade Ripainsel till sin kamrat, — som om Kaninen låter temligen länge vänta på sig. — Det bevisar endast att han samvetsgrannt uppfyller hvad han åtagit sig, — svarade den s. k. Kanariefågeln, — utomdess har han ej stämt möte med oss förrän klockan elfva. Det är icke han som kommer för sent utap vi som inställt oss för tidigt. — Är du riktigt säker på, min bästa Kanariefågel, att Kaninen är på sin post och ej narrar oss i någon snara? , — Är du galen! . . . För hvad misstänker du honom, för fan? — Att vara i hemligt förstånd med den gamla skälmen fader Legrip. — Att vara i hemligt förstånd med Legrip? sade Kanariefogeln med tydlig förvåning.