Dagens Nyheter – 20 februari 1865, sida 1

VS Seen för fönsterna dernere, — sade han för sig sjelf, — det kommer att roa mig. Rodille lemnade kabinettet utan att tända ljus. Han passerade genom rummet der Blanche sof, gick i mörkret utför trappan och trefvade sig på detta vis ända fram till bottensalen. Här öppnade han med den största försigtighet, och naturligtvis uppbjudande allt för att ej åstadkomma något buller, en af de stoppade och madrasserade innanluckorna som med matematisk precision voro passade efter fönstren, och lutade örat mot rutan. Till hans stora öfverraskning trängde nu ljudet af filningen vida mindre tydligt till hans öron än då han var uppe i öfra våningen. Han funderade några sekunder, derefter sade han till sig sjelf: Det är icke mig man vill åt, det är klart. De uslingarne söka bryta sig in i huset bredvid i hopp att der komma öfver fader Legrips stora penningpung ... Nå, gån på, mina gossar, icke mig emot! . . . Vi få väl se hvem som kommer att skratta mest åt hela äfventyret. Med dessa ord stängde han innanluckan. — Gallren äro stadiga, — sade han till sig sjelf, — för att kunna komma igenom dem måste två genomfilas och det på två håll -Till och med om äfven bofyvarna riktigt förstå sig på saken och äfven ha vana vid sådana här expeditioner har jag en hälf timma på mig. 1 Säker på att ej den minsta ljusstråle kunde tränga ut genom de tillbommade fönstren och i otid förråda hang dervaro, tog