Dagens Nyheter – 18 februari 1865, sida 2

före är det icke han sjelf som berättar mig allt detta? — Derföre att det är honom omöjligt att i qväll komma hit. Blanche bleknade. — Jaså, — stammade hon och började darra i hela kroppen. Rodille fortfor lifligt: — Nej, han kan icke komma, men han har bedt mig säga dig att du skall vara glad, att du eljest skulle göra honom mycket ledsen, att du icke förtjenar alla de saker som han med mig skickat dig. Blanche höjde sitt nyss förut mot bröstet sänkta hufvud. Hennes ögon blixtrade af nyfikenhet. — Hvad är det? — frågade hon lifligt, — jag ber er, min herre, säg mig hvad pappa skickat mig. — Allt detta, alla dessa vackra saker, — svarade Rodille och utbredde på sängen framför barnet alla de af honom köpta granna klädningarne och vackra leksakerna, — du vet nu, min lilla unge, hur högt din pappa älskar dig, eljest skulle han väl icke kosta på dig så mycket grannlåter och vackra leksaker. Shakspeare har sagt om qvinnan: förrädisk som vågen. Enligt vår tanke skulle man med ännu större skäl kunna säga om barndomen: ombytlig som vågen. Barndomen är verkligen lifvets lyckligaste ilder, ty dess intryck äro de flyktigaste, de itplånas genast för att med den största Jlättlet och den mest förvånande snabbhet lemna lats för andra. (Forts.)