Dagens Nyheter – 18 februari 1865, sida 2

Det var fullkomligt tydligt att hon på de tjugofyra timmar som förflutit sedan vi sist sågo henne, ej gjort en enda rörelse. — Anfäikta och regera, — utropade Rodille med en gryende oro, — jag må väl icke ha gifvit henne en för stark dosis ... Det skulle jag kalla en sämre affär. Han närmade sig sängen och blef genast Jugnare. Blanche var rödblommig som sjelfva helsan och hennes andedrag lätta och jemna. — Nej, allt är förträffligt, — sade banditen, — den lilla mår som perla i guld, men sorå hon ändå förr eller sednare måste vakna, är det så godt att genast väcka henne. Han upotog ur sin fcka en flaska med luktsalt och lät barnet lukta derpå. Den lilla flickan spratt till, utsträckte sina armar, slog upp sina ögon och såg sig några ögonblick omkring med sina stora förvånade ögon. På detta häftiga vis väckt ur den tunga sömn hvoari hon varit försänkt mindes den lilla Blanche ingenting af hvad som passerat. Hon igenkände hvarken stället der hon befann sig eller den framför henne stående mannen. Hon trodde sig naturligtvis fortsätta en börjad dröm. Hvar och en vet att den vanliga följden af starka narkotiska medel är att de medföra en domning i tankekraften och minnet, hvilken domning ofta varar långt efter sedan det fysiska uppvaknandet egt rum. . Det ingick likväl icke i Rodilles planer att denna moraliska dvala skulle räcka för länge, hvarföre han genast hittade på ett medel för att få den att upphöra.