Dagens Nyheter – 18 februari 1865, sida 1

nas befordran, i städernas näringar, och sökte förvandla bondeståndet till sina frälsebönder genom den exclusiva rätt till köp af kronohemman som tillerkändes adeln och genom den personliga tjenstbarheten, som adelsmännen, komne i besittning af kronans ränta, pålade äfven de sjelfständiga skattejordegarne och som ofta nödgade egaren att sälja hemmanet till landbohemman — allt detta under det adeln sökte göra sig qvitt från hvarje densamma åliggande skyldighet mot det allmänna. Med förvaltningen och rättsskipningen i sin hand var adeln i stånd att till en tid upprätthålla detta system. Tankar på inrättandet af en aristokratisk republik voro ej främmande ; dessa syften framskymta i 1634 års regeringsform, som söka skjuta undan riksdagen, stympa den samt göra den till ett moment i förvaltningen ; riksdagen skulle blott blifva en statsdekoration för några få tillfällen och riksens ständer sammankomma till riksdag endast vid utomordentliga tillfällen såsom vid en konungs kröning och af andra märkeliga orsaker; eljest skulle användas ett utskottsmöte af kollegiernas ledamöter, landshöfdingarne, två adelsmän af hvarje lagsaga, biskoparne och fullmäktige för de sex förnämsta städerna med uteslutande af bönderna. I dessa sina bemödanden var adeln derjemte understödd af riksdagens karakter: Ett enda aristokratiskt intresse genomgick och sammanhöll den mångdelade representationen och sträckte sina rötter genom alla de ofrälse stånden, i hvilka biskoparne, hvilkas söner blefvo adlade, mest utsågo presterskapets riksdagsmän, borgmästarne, tillsatta egenmäktigt af regeringen, voro sjelfskrifna för städerna och allmogens ombud. de facto blefvo utsedde af landshöfdimgen eller. adeliga häradshöfdingar. Adeln förbehöll sig dessutom rätt att ej kunna af de öfriga stånden öfverröstas. Men detta oaktadt fanns kraft och frihetskänsla qvar hos det förtryckta: folket att afskudda sig oket. Riksdagen blef folkfrihetens organ: rättsmedvetardet hos folket visade sin makt. Man tog åter lagboken till hjelp och framhöll den lagbestämmelse deri, som förbjöd konungen att minska för efterträdaren kronans egendom och inkomster och tillika gaf efterträdaren rätt till reduktion. Och af denna lagparagraf krossades det aristokratiska väldet. Det var presteståndet, som ställde sig i spetsen för de ofrälse stånden samt häfdade deras och medborgarnes allmänna rättigheter. Eget nog var det en kyrklig fråga, som satte reaktionen mot adelsväldet i gång: frågan om ett consistorium generale. Denna plan hade redan 1624 under Gustaf Adolf väckt motstånd hos presterne, hvarföre han lemnade den åsido. Under förmyndarestyrelsen upptogs denna fråga ånyo. Presterskapet, förut angripet i sina rättigheter af adeln, befarade nu att äfven kyrkan skulle inklämmas i den aristokratiska förvaltningsordningen och rustade sig till motstånd. Redan 1634 uppträdde presteståndet för att häfda riksdagens rätt mot utskottsmötet. Sina egna rättigheter och hvad som rörde de kyrkliga förhållandena fick ståndet ordnade genom privilegier som, gifna 1647, utfärdades och trycktes 1650; härigenom var adelns försök att slå under sig de kyrkliga angelägenheterna tillintetgjordt och presterna äro från och med denna tid konstituerade till I ett särskildt stand. Genom dessa privilegier j Uusi vit till omkras om att i kyrkans gjordes slut på ad beten, i det t använd: as i då ( tjenst, AE kd RE