Dagens Nyheter – 18 februari 1865, sida 1

Ståndsrepresentationens begynnelse och utveckling. (Forts. o. slut fr. föreg. n:r.) Efter att hafva fästat uppmärksamheten på detta tidehvarfs ärorika betydelse såväl för Sverge i dess yttre förhållanden som med afseende på dess rastlösa inre utveckling samt derpå, huruledes entusiasmen för Sverges store konungar och ära lifvade och sammanhöll alla klasser till gemensamma ansträngningar, visade talaren, huru enheten under denna tid såväl i den mångdelade representationen som mellan riksdagen och regeringen berodde derpå, att adeln under denna tid hade makten. Den handlade såsom den egentliga representationen och, genom privilegier berättigad till alla embeten af vigt, hade adeln äfven förvaltningen i sin hand, hvarjemte deh regerade när konungarne sjelfva ej utöfvade Isen. Denna blott yttre och tillfälliga, 4 kunde ej i längden bära sig; icke öre att adelsmän ställdes i spetsen för ärendena 2 detta var helt naturligt med hänsyn till adelns öfverlägsenhet i bildning, statsmannaoch härförareskicklighet — men derföre att adeln ej ville nöja sig med att åt den personliga kapasiteten, uppburen af förnäm börd och stora egendomar, bibehålla makten, utan åt adeln, såsom, regerande stånd. I stället för att likt den engelska adeln stödja sig på öfriga medborgares aktning och förtroende samt gemensamt med dem dela ljuft och ledt för fäderneslandet, stötte den dessa ifrån sig genom benämningen vanbördingar, förbud af giftermål mellan frälse och ofrälse, och fritogo sig från alla skattebördor: Odalskatter passade ej dess stånd. Kalmarunionstiden med sina anspråk på ärftliga län och utsigter på lifegenskap för de ofrälse jordegarne syntes åter i en förändrad skepnad vilja visa sig. Adeln ansåg sig ensamt såsom riksens män, de öfriga voro blott medelbara undersåter; och genom privilegier samt den makt som adelns betydelse 1 öfrigt förlänade, hotade densamma att under sina maktanspråk hålla andra medborgares rättigheter underordnade. Den gvep in i prestertet