Dagens Nyheter – 17 februari 1865, sida 3

Fritz Horner hoppade till. — Talar ni allvarsamt? frågade han. — Ser jag väl ut som en man som skämtar? — Och huru stor andel fordrar ni, frågade den tyske läkaren med af vrede sammanbitna läppar. — Jag vill vara medgörlig jag skulle kunna göra anspråk på hälften, jag begär endast en. tredjedel. — En tredjedel! utropade magnetissören, skakande armarna som en telegraf. — Ni tycker att det är litet? . .. Jag slår vad om att ni beundrar mina ringa anspråk? — Nej, det gör jag visst inte ... Jag älskar att tro det ni skämtar . . . — Svårligen, doktor, svårligen! . . . Går ni in på mitt förslag? . .. Ja eller nej? — Nej! — Såå . . . säger ni verkligen nej? — Ja . . . hundra, gånger nej! — Och detta är ert sista ord? — Ja, ja, ja! . . . Åt fanders både med er och barnet! . .. — Stor tack för den der menniskoälskande önskan. — Jag trodde er verkligen vara klokare och omtänksammare än jag märker att ni är, mäster Rodiile . .. Ni kastar tanklöst bort tiotusen francs utan att i ersättning derför ha en enda sou. — Ni skulle möjligen kunna misstaga er doktor! — Bah! i mina händer representerar barnet, tack vare min talang, mitt snille och min