Dagens Nyheter – 17 februari 1865, sida 2

dagen försäkrade att ni skulle utföra saken så att ingen menniska skulle kunna återfordra barnet. — Ja visst fan, hade jag rätt! ... Tviflade ni en enda sekund derpå? — Ja, jag gjorde det då, men jag gör det ej mera . . . Ni är en man af ord, Rodille, och jag vill lika litet som ni bryta ett gifvet löfte . . . Hvad som är öfverenskommet är öfverenskommet, för hit barnet ju förr dess hellre och ni skall få den utlofvade summan. Kring Rodilles läppar sväfvade det hånfulla leende som var honom eget och hvilket bör ha liknat Mephistopheles infernaliska leende när han förde Faust till Auerbachskällaren. — Min bäste doktor, ni vidrör der en brännande fråga, angående hvilken jag ännu ej på långt när är säker på att vi äro ense om, sade han. Fritz Horner spratt till. . — Hvad vill det säga? utropade han. Hvad menar ni? . . . Förklara er tydligare. — Det är lätt gjordt: jag har kort och godt förändrat åsigt, eller åtminstone närmare öfverlagt saken. — Det är omöjligt! . .. Ni har ju sjelf bestämt huru stor summa ni ville ha ... ni har ju sjelf uppgjort alla vilkoren för köpet. — Visserligen, men som de ännu inte trädt i verkställighet, är det ej för sent att godtgöra en dumhet, och jag begick en dylik härom dagen då jag underhandlade med er. — Ni har således nya anspråk? — Jo jo men! — Men det är ju vansinne!