— Hvar är pappa? — Han kommer snart. — Han är då inte i ... i... det här huset? — Nej, men han kommer snart hit. — Jag längtar så mycket att få omfamna min pappa . .. Jag är så rädd, så rädd... först när jag får se honom blir jag åter trygg. — Du får se honom om några minuter, mitt goda barn . . . lugna dig så länge, du har alls ingenting att frukta. Under det Rlille talade öppnade han en liten längst bort i rummet befintlig tapetdörr, hvarifrån man kunde se de första stegen på den trappa som ledde upp till husets enda våning. Med den högra handen fattade han Blanche och i den venstra tog han ett ljus och släpande den lilla flickan med sig, gick han med snabba steg uppför trätrappan. Uppkommen i första våningen, öppnade han en dörr och mannen och barnet inträdde nu i en sängkammare, som ej var öfverdrifvet stor och hvars utseende var mera leende och trefligt. Detta rum hade ännu qvar sitt amöblemang från den gamla goda tiden, d. v. s. från det förflutna århundradet, från hvars slut hela det lilla huset daterade sig. Man såg der en stor hvitmålad säng, som en gång varit smyckad med rika förgyllningar och öfver hvilken ännu prunkade en riktig tronhimmel, från hvilken tjocka brokiga damastgardiner nedföllo i tjocka veck. Der funnos äfven ett halft dussin länstoJar i samma stil, mellan fönstren syntes en