en gäng om hvars tillvaro endast Rodille hade vetskap. Det var i bottenvåningen i det ena af dessa två hus, som den sal låg hvilken vi redan beskrifvit och som med sitt solida gallerverk af flätade jerntrådar tjenade den nära hundaårige fader Legrip till kontor. Det var i källaren Rodille förvarade sin skatt, denna bländande samling af ädelstenar och guld, hvarpå vi redan vid vår berättelses början varit i tillfälle att kasta en blick. Det angränsande huset ansågs, som vi veta, att stå öde. De väl madrasserade innanluckorna gjorde det också möjligt att utifrån uppfånga en enda ljusstråle från de två lamporna fästade på ömse sidor om den stora spegel, framför hvilken Rodille alltid åvägabragte sin förklädnad, när någon inbringande handelsoperation kallade fader Legrip på hans embetsrum. För öfrigt tillbragte Rodille aldrig mer än åtta, tio minuter i detta rum, hvilket för honom endast var en klädloge, hvari han ombytte kostym och fulländade sin metamorfos då ban skulle visa sig på scenen i den sal hvartill lönngången ledde. Rodille öfverskred med Blanche tröskeln till det första huset. Han läste igen porten efter sig, försköt reglarna, påtände ett ljus, och satte den lilla flickan på en af de gammalmodiga och dammiga stolarna, som stodo längs efter väggen. — Hu! hvad här är svart och dystert! stammade Blanche. Näg mig, min herre, är det här ett fängelse? — Nej, mitt barn, svarade RBodille.