stor spegel hvaröfver hängde en tafla målad i Watteaus eller Lancrets manår, på spiselkransen såg man en pendyl af snäckor och och ett par kandelabrar och midt i rummet stod en gueridon med en röd marmorskifva. En gammal urblekt och nött turkisk matta betäckte golfvet. — Tycker du inte att det här är ett vackert rum, min lilla engel? frågade Rodille som såg barnets blickar nyfiket sväfva omkring sängkammaren. — Ja, här är mycket vackert, svarade Blanche, mycket vackrare än dernere och hemma hos oss . . . men jag skulle så gerna vilja . .. — Se pappa! afbröt banditen hånfullt Ja, det är en känd sak . .. det kunna vi redan utantill . . . För tusan, jag har ju sagt dig att han kommer... gif dig en stund tillfreds . . . hon skall väl ha tillräcklig tid på sig att hinna hit. Blanche sänkte sitt hufvud och teg; hennes förskräckelse och ångest fördubblades. Rodille uppdrog ur sin ficka ett bröd, en bit fågelpastej inlindad i en bit papper, några frukter och en af dessa fältflaskor som jägarne vanligen ha med sig fyllda med bränvin eller rhum då de ströfva omkring i skog och mark för att vinna något byte. Han uppdukade alltsammans mycket ordentligt på gu6ridonen. — Du bör nu vara hungrig, min lilla tös, sade Rodille med ett leende som skulle vara uppmuntrande. Blanche gjorde en nekande åtbörd. (Karta Y